Historia
Namnet Norn
Namnet ”Norn” kommer av det gamla ordet ”nor”, som betyder sund mellan två sjöar, och Norns läge var just ett sådant trång sund på 1600-talet.
Finska invandrare
Dalarna hade stor invandring av finnar på 1600-talet, inte mindre än 14 finnhyttor anlades i Söderbärke socken. Vid Norns kronoskog fick två finnar med försvenskade namn, Lars Larsson (Finngården) och Simon Nilsson tillstånd av kungen, Gustav II Adolf, att röja mark och bosätta sig. Eftersom det fanns stora tillgångar av malm, vattenkraft och skog, fanns det goda förutsättningar för järnhantering.
Hytta och hammarsmedja
En hytta uppfördes så småningom vid nuvarande Hult och en hammarsmedja vid Norn. Vid uppförandet medverkade en man kallad Göran Bagge, från Säter. Gouvert von Freden, ägare till stångjärnshammaren i Thurbo förvärvade anläggningarna på 1630-talet.Hans Steffens, uppfinnaren
Han skulle kallas idag för en innovatör och en ”kändis” för till och med kungen Gustav II Adolf hörde talas om honom och hans uppfinningar. Kungen övertalade honom att bege sig till Falun och försöka åstadkomma träbälgar för bergverken i Kopparberget,
Blåsbälgvilket han lyckades så bra med att han fick 40 skeppund, nära 8 ton koppar i ersättning. Därför hade han råd att omkring 1637 bygga upp en ny hytta och hammare samt 1639 köpa Thurbo.
Steffenska tiden – tyska invandrare – 1600-tal
Hans Steffens som kom från Tyskland blev mycket betydelsefull för Norn. Det var han som konstruerade den första blåsbälgen av trä. Blåsbälgen var ett viktigt verktyg för att med dess hjälp kunde man erhålla tillräcklig hög temperatur i masugnen. Tidigare använde man bälgar av läder som var så dyra och eftertraktade att de måste vaktas med hundar för att inte bli stulnaHan uppförde också en ny masugn efter den så kallade ”fransk-metoden” av sten till skillnad från den tidigare använda timmermassugnen och i samma veva uppförde och själv bekostade en vattenkonst. (Från ett vattenhjul i bäcken överförs drivkraften genom en stånggång till gruvans pumpanordningar.) Tack vare sina framgångar blev han belönad med skattebefrielse i sex år. När han befordrades till bergsfogde utarrenderade han Thurbo till sin svåger, Anders Angerstein och Norn överlät han till borgare Hans Neuman. Efter tjänsten som bergsfogde blev han bergmästare och till slut även borgmästare i Hedemora där han bodde till sin död 1653. Han är begravd i Hedemora kyrka.
Neumanska tiden
Hans Neuman, varför är han intressant, vad gjorde han för Norn? Han kom från Tyskland till Stockholm där han blev en framgångsrik affärsman. När hans första hustru dog tackade han ja till Hans Steffens inbjudan att komma till Norn. Efter Steffens död gifte han om sig med hans änka Sofie. Han fick en stor familj, vilket gjorde att den Neumanska familjen höll verksamheten igång lång tid framåt i Norn. Förutom familjemedlemmarna var även kompanjonen den kapitalstarka Abraham Momma av stor betydelse för Norns bruks historia.
Neuman var också förutseende varför han köpte en gruva i Nisshyttan för att trygga malmtillförseln, han uppförde ytterligare en hammarsmedja, så att det fanns fyra stycken utmed Nornån. Han ansökte skattebefrielse flera gånger hos regeringen, vilket han fick beviljat på grund av sitt idoga arbete. Villkoret var att bruket inte fick läggas ned eller försummas.
Hans Neuman ansökte också hos ståthållaren i Kopparbergs län att ”allmogen skulle röja en väg mellan Norn och Hedemora”. I praktiken fanns inga vägar, bara slingrande stigar från Norn på den tiden. Tyvärr blev inga vägar gjorda, så att järnet måste fraktas sjövägen till Hedemora. Det var ett tungt och besvärligt arbete, järnet fick lastas om tre gånger innan den kom fram till Gävle. Tråkigt nog skulle Hans Neuman sluta sina dagar långt ifrån dalaskogarna och Norn. Hans intresse och äventyrslusta drev honom ständigt vidare, varför han avreste med båten Christina 1661 mot Guldkusten i Afrika. Hans båt anfölls av holländare, han tillfångatogs och sattes i fängelse där han dog ett år senare.
Brandberg-Cederbergs-tiden (fortsatt 1600-tal)
Efter Hans Neumans tragiska död i Afrika var det hans svärson Thomas Carlsson Jedeur som hade uppsikt över bruket. Efter hans död övergick Naumans del till Hans Hansson Kinninmundts ägo, som var handlare och fordringsägare i Stockholm. Hans dotter Sara gifte sig 1672 med Jacob Brandberg. Han avled dock två år senare varför bruket kom i hans mors ägo. Hon sålde bruket 1682 till en annan son, Petter Brandberg.
Norn och verksamheten där var mycket nedgången när han tog över, men han gjorde sitt bästa för att få fart på bruket igen. Han ordnade tillstånd till en ny knipphammare med härd och fick också tillåtelse att anlägga en hytta vid Hällsjöbo.Han gifte sig 1681 men blev änkling samma år, han gifte om sig 1684 med Alletha Silfverström. Samma år blev han adlad till Cederberg. Deras bostad byggdes upp i vinkel mot kapellet och den första herrgården i Norn blev till och finns kvar än i dag.
Han såg till att kapellet renoverades, skänkte altartavlan och gav betydande belopp till kyrkan. Han titulerades överdirektör, hade en bokhållare och en proviantskrivare till sin hjälp, även prästen tillhörde hans hushåll, men avlönades av bruksherren. Fru Cederberg hade till sin hjälp kokerska, flera pigor, men även en hovmästare och en betjänt.
Paret Cederberg hade fyra barn. En son drunknade i Norn i unga år, och även en dotter dog ung. Sonen Erik blev militär och avancerade till överstelöjtnant hos kung Stanislaus i Polen. Han var ättens siste manliga medlem och dog barnlös 1735. Hans namn ingöts på storklockan i Säter på grund av frikostiga gåvor till kyrkan. Peter Cederberg dog sommaren 1702. På grund av de dåliga vägarna kunde han inte begravas förrän tre månader senare i Hedemora kyrkogård.
Som tur var fanns en dotter till Alletha Maria Cederberg som vid 26 års ålder gifte sig med kapten Lorentz Niclas Söderhielm och de övertog Norn, där de under många år förde en lyckosam tillvaro.
Bröderna Momma – adlade till Renstjärna
Bröderna Abraham och Jacob Momma var av tysk härkomst och färgstarka personligheter som lämnade både skrönor och påtagliga arbetsresultat efter sig.
Abraham Momma som var en duglig affärsman köpte och arrenderade många andra bruksegendomar kring Norn, vilket möjliggjorde nya tillverkningsgrenar som till exempel kanon- och kyrkklocksgjutning. Under hans tid framställdes förutom grytor, pannor, mortlar och kittlar även stålsmide. Han satte igång ett brännstålsverk som var den tredje största stålverket i Sverige i Färna.
Jacob Momma var framgångsrik grosshandlare i Stockholm som fick tillstånd av drottning Kristina att leverera kläder och föda till bruksfolket i Norn utan att behöva betala skatt till Hedemora. Detta var ett mycket ovanligt förfarande, men tillkom troligen på grund av de ofarbara vägarna.
I dagens Norn-Museum som är inrymd i det gamla magasinet kan den observanta besökaren upptäcka vita streck på väggarna. De är i själv verket brukspatronens anteckningar om vad och hur mycket en familj har tagit ut, köpt, av förnödenheter som salt, socker, säd, eller kläder.
Så småningom protesterade Hedemora mot detta och skattefriheten drogs in, men det hade den goda med sig att Norns svåra belägenhet uppmärksammades och skrivelser började dyka upp mellan landshövdingarna om ”i ståndssättande av kyrko- och kvarnväg från Hedemora till Norn”.
Den största bedriften - Lapplands-verken - åstadkom bröderna dock långt från Norn, nämligen upptäckten av järnmalmstrecken i Övertårneå socken och lite senare kopparfyndigheterna i Svappavaara. Förutom upptäckten av dessa värdefulla råvaror, utfördes omfattande arbeten under deras ledning och ett helt nytt brukssamhälle anlades.
Som ett erkännande för denna verksamhet adlades bröderna 1669 och fick namnet Renstierna. Deras huvudkontor låg i Stockholm,
Reenstiernska palatset i Stockholm
byggnaden kom att kallas Renstiernas Malmgård och gatan, Renstiernas gatan bär namnet efter dem än idag. Trots all rikedom och framgång slutade båda brödernas liv sorgligt. Abrahams Lapplands-verk förföll när han inte kunde vara där längre och Jacob som hade Stockholms största grosshandelsaffär invecklades i en mängd kostsamma processer så när han dog fanns inget kvar av förmögenheten till arvingarna.
Söderhielmska tiden 1700-tal
Den söderhielmska eran börjar med Alletha Maria Cederberg som föddes på Norn 1689 och gifte sig vid 26 års ålder med kapten Lorentz Niclas Söderhielm. Det storslagna bröllopet hölls i Norn.
Lorentz Niclas Söderhielm var kapten vid Dalregementet men blev delvis invalidiserad av en förfrysningsskada. På grund av detta begärde han avsked från det militära och bosatte sig på Norn. Så småningom blev han ensam ägare till bruket, vilket han drev framgångsrikt. Antalet fast bosatta var 50 på den tiden. Han var en myndig karl som förde sin talan i rättsfrågor, vilket framgår av de bevarade skrifterna. Han var ledamot i kyrkorådet, deltog i församlingslivet och styrde socknen tämligen enväldigt. Han skänkte gåvor och betydande pengabelopp till kyrkan. Som tack fick hans fru Alletha Söderhiems sitt namn ingraverat i en av Norns ännu bevarade kyrkoklockor.
Det sociala livet för brukspatroner och deras familjer var behagligt. Tjänstefolk fanns det gott om, Söderhielmarna hade till och med lakejer. Under julhelgerna avlöste det ena kalaset efter det andra ända fram till Pålsmässomarknaden i Hedemora, som började den 25 januari och varade i åtta dagar. Gäster från huvudstaden kom ofta på besök och kunde stanna i flera veckor. Bröllop och begravningar var de stora festerna. Familjelivet genomsyrades av en fast tro på arbetets och barnrikedomens välsignelser.
Sonen, Lorentz Petter Söderhielm, övertog brukets skötsel efter faderns död 1760. Men innan dess studerade han juridik och bergväsen. Han arbetade i hovrätten och på häradshövdingkontoret i Västmanland och uppnådde hovjunkare titel. När han vid 30 års ålder bosatte sig på Norn som nygift begärde han avsked från sin tjänst och anhöll hos konungen att få bergsråds titel, vilket han beviljades.
Hans första hustru var Ulrika Tersmeden från Larsbo. Under de 14 år hon var gift hann hon föda 11 barn, hon dog bara 39 år gammal, år 1760.
Ätten Tersmedens vapen
Hushållet sköttes sedan av ammor, pigor och betjänter med överinseende av husföreståndarinnan Johanna Gustafva Hjulhammar för en årslön på 120 daler och inspektor Gabriel Henschen för en årslön på 1000 daler
Bergsrådet Söderhielm gifte om sig två år senare med Christina Cedercreutz från Ludvika bruk som var kusin till hans första fru. I detta äktenskap föddes åtta barn.
Den stora familjen flyttade till Engelsbergs bruk 1772 efter att Petter Söderhielms mor Aleta dog. Efterhand blev han ägare till herrgården och till bruket. För att få plats med alla barnen byggde han till en flygel med 17 rum.
Som en liten extra kuriosa kan vi berätta att Petter Söderhielm hade en syster Helena Maria som gifte sig med Johan August Mannerheim som var farfars farfar till den blivande marskalk Mannerheim i Finland.
Engelsbergs bruk 
ligger utanför Ängelsberg, cirka 10 kilometer sydost om Fagersta i Västmanlands län. Under Petter Söderhielms ledning utvecklades och moderniserades bruket. Det bestod av tre hyttor, tre masugnar, tre hammarsmedjor, en såg och en vattenkvarn. Det blev ett av världens modernaste järnbruk under 1700-talet.
Norn på 1800-talet
Bruket i Norn sköttes, efter att bruksherren har flyttat från orten av inspektörer och förvaltare, men var kvar i släkterna Tersmeden och Mannerheims ägo.
Tekniska förbättringar infördes, hyttan byggdes om i flera omgångar, tillverkningen av stångjärn och tackjärn steg under åren 1842 och 1843. Järnet var av högsta kvalitet enligt inspektor Nordlanders dagböcker. 1840 fanns omkring 120 personer mantalsskrivna i Norn.
Sveriges ståndriksdag antog den första aktiebolagslagen 1848. Brukspatron Henrik P. Gahn föreslog sina släktingar att slå ihop lämpliga egendomar och bilda ett aktiebolag, vilket skedde 1873 och fick namnet Larsbo-Norn AB. Kärnan i bolaget var bruket på Norn och de stora skogsegendomarna. Smedjorna i Larsbo och halvparten av valsverket i Ramnäs ingick också i bolaget. Nu inleddes en ny storhetstid för bruket på Norn.
Henrik Gahn och hans bror Reinhold, som var förvaltare i Norn, genomförde en serie uppköp av andra bruksegen-domar som till exempel Vikmanshyttan, som redan var ägare till Thurbo, Prästhyttan med Lågfors, Nyhyttan, Dräcke och Gränse.
Med dessa satsningar blev bolaget ett storföretag. Henrik Gahn som var riksdagsman flyttade till den nyrenoverade herrgårdsbyggnaden i Vikmanshyttan. Reinhold Gahn lät 1876 uppföra ”Nya förvaltarebostaden” i Norn som inrättades både som kontor och bostad för hans familj.
Omfattande moderniseringar och rationaliseringar av driften genomfördes och produktionsvolymerna fortsatte att utvecklas. Trots detta blev tiden fram till sekelskiftet 1900 inte vinstgivande. Perioden präglades av omfattande strukturrationalisering inom järn- och stålindustrin och många nedläggningar av järnföretag inträffade i hela MellanSverige.
Allt överskott i verksamheten fick återinvesteras och bolaget lyckades under denna tid inte ge någon utdelning till sina aktieägare. Följden blev att aktieägarna tröttnade och 1901 försåldes aktiemajoriteten till nya intressenter utan tidigare anknytning till bolaget. Samtidigt entledigades bröderna Gahn och en ny ledning tillsattes.
Under denna tid bröt nymodigheten ”Järnväg” fram över Sverige.När det stod klart att järnvägen skulle passera Vikmanshyttan, men inte Norn, var järnhanteringen på Norn dömd till döden. Den sista stora ”Blåsningen” ägde rum 1916. Därefter flyttades personal och utrustning till Vikmanshyttan som hade byggts ut och rustats upp. Kvar i Norn blev bara skogspersonal och några som behövdes för skötseln av det nyligen uppförda kraftstationen.
Norn på 1900-talet
Larsbo-Norn AB avyttrades 1918 till det framväxande bilföretaget AB Scania Vabis som behövde säkra sin tillgång till högkvalitativt stål. Scania fick betala en vacker slant för bruket och blev tvunget att ta upp betydande lån för att köpet skulle kunna genomföras. Under åren därefter vek konjunkturen och Scania Vabis begärdes i konkurs 1921. Vid den efterföljande rekonstruktionen uppstod bolaget Wikmanshytte Bruk AB. Norn kom naturligt att tillskiftas detta bolag.
Norn somnade nu så sakteliga in i sin djupa dalaskog. I den mån bostäderna inte användes för skogsarbetare kom de att upplåtas som pensionärsbostäder eller fritids-bostäder. Det var naturligtvis med sin vackra natur och sitt rika viltbestånd, även en omtyckt plats för semesterfirare och jägare.
Den sista halvan av 1900-talet präglades av tilltagande tystnad. Wikmanshytte Bruk la ner verksamheten 1976 och egendomarna överfördes till Stora Kopparberg AB (nuvarande Stora-Enso).
Den isolerade belägenheten i storskogen gjorde att inga ekonomiska satsningar ägde rum i Norn. Byggnaderna förföll gradvis och ingen ny byggnation tillkom. Folket i trakten oroades över detta och bildade 1979 föreningen Norns Bruks Vänner.
På deras initiativ aktiverades såväl länet, kommunen och Stora-Enso i behovet av att skydda Norn mot ytterligare förfall.